När Gud skipar rättvisa – vad kan vi göra?

14/mars/2022 | Gräva djupt i tron, Mission i Sverige, Tro & mission, Ukraina

Rispa, Ajas dotter, bredde ut sitt säcktyg på klippan och stannade där från början av skörden ända till dess regnet från himlen strömmade ner över kropparna. Hon tillät inte himlens fåglar att röra dem om dagen och inte de vilda djuren om natten.(2 Sam 21:11)

Versen är hämtad ur en berättelse i Samuelsboken där kung David låtit sju söner från Sauls släkt styckas upp inför Herren. Händelseförloppet är brutalt och hjärtskärande och mitt i allt detta står en kvinna som inte kan göra någonting annat än att uttrycka sin sorg. 

Varför skriver jag då om denna makabra berättelse? 

För det första så griper den hårt i mitt modershjärta. Den korta strofen uttrycker en mammas sorg och beslutsamhet att bevara det enda hon har kvar av sina söner med omsorg och kärlek. Hennes handling berör kung David som låter Saul och hans söner slutligen få en värdig begravning, någonting som har ett stort kulturellt och andligt värde inom judendomen. För det andra så finns det mycket i berättelsen som visar på Guds rätt att skapa rättvisa i tider av krig och nöd. 

Det finns paralleller att dra från denna berättelse som jag hoppas ger hopp in i situationen i krigets Ukraina. Brutaliteten mot civilbefolkningen ser ut att bara eskalera. Då kanske det kan vara lämpligt att studera liknande situationer i Guds ord. 

För att förstå berättelsen om Rispa behöver vi gräva djupt ner i judiska tolkningar. Vi börjar med att läsa om bakgrunden till mordet på sönerna som det står i 2 Samuelsboken: 21.

Under Davids regering utbröt en hungersnöd som varade i hela tre år. David rådfrågade Herren, och Herren svarade: Blodskuld vilar på Saul och hans släkt för de givoniter som han dödade. Då kallade kungen till sig givoniterna. De tillhör inte israeliterna utan är en amoreisk folkspillra. Saul hade i sitt nit för Israel och Juda försökt utrota dem, trots den ed som israeliterna hade svurit.  Nu frågade David givoniterna: “Vad skall jag göra för er, hur kan jag gottgöra det som skett, så att ni häver förbannelsen över Herrens land?” Givoniterna svarade: “Mellan oss och Saul och hans släkt är det inte en fråga om silver och guld och inte heller om att döda en israelit vilken som helst.” David frågade: “Vad vill ni då att jag skall göra?” De sade: “Mannen som anställde förödelsen bland oss och som hade planer på att helt utrota oss inom Israels gränser – lämna ut sju av den mannens ättlingar så att vi får hugga dem i stycken inför Herren i Givon, på Herrens berg.” David gick med på deras krav.

Utdraget ut 2 Samuelsboken visar att det rådde en stor kris i Israel och David vände sig till Gud för rådfrågning. Enligt Talmud (Yevamot 78b) frågade David vilken synd som hade dragit förbannelse över landet. Talmud beskriver det som att han under de två första åren frågade det judiska folket om det kunde vara den ena eller andra synden som Gud lovat straffa med torka enligt Tora. Han lät folket rannsaka sig men fick inget gehör från Gud. Till slut närmade sig David Gud genom att rådfråga Urim och Tummim om vad som kan ha orsakat torkan. Han fick då till svar att  “Blodskuld vilar på Saul och hans släkt för de givoniter som han dödade.” (2 Sam 21:1)

Vilka var då givoniterna? Vi läser i 2 Samuelsboken: ”De tillhör inte israeliterna utan är en amoreisk folkspillra. Saul hade i sitt nit för Israel och Juda försökt utrota dem, trots den ed som israeliterna hade svurit.” I en fotnot till Bibel 2000 kan vi läsa att invånarna i Givon, givoniterna, var ett folk som slöt ett förbund under falska premisser med israeliterna som innebar att de skulle låta dem finnas i landet. Givoniterna hade ljugit om vilka de var och “Josua slöt ett fredsförbund med dem och lovade att de skulle få leva. Ledarna för menigheten bekräftade det med ed (inför Gud). (Jos: 9:15) Även när judarna fick veta sanningen en kort tid därefter dödade de inte folket på grund av sin ed inför Gud. När judarna klagade svarade menighetens ledare: “Så här gör vi: vi låter dem leva, så drabbar oss ingen vrede för eden vi svor dem. De får leva”, sade ledarna, “men de får hugga ved och bära vatten åt hela menigheten. Och menigheten lydde sina ledare.” (Jos 9:19–21)

Det var detta folk som Saul hade dödat och därmed brutit med den ed som judarna själv slutit med Gud. Enligt Talmud hade denna blodskuld inte sörjts på rätt sätt. För att göra rätt för denna blodskuld frågade David givoniterna vad de krävde för att förlåta Sauls gärningar. Svaret blev att utelämna sju av Sauls söner till styckmord och skändning genom att inte begrava dem. David lät detta hända men trots detta upphörde inte hungersnöden.

Nu kliver Rispa in. Vem var hon egentligen? Hon hade varit bihustru till Saul och hennes två söner var bland dem som dödades. Hon hade troligtvis ingen makt att ingripa i vad Saul företog sig eller hindra sina söners död. Enligt Midrash och Haggadah så accepterade hon deras dom. Detta uteslöt dock inte hennes sorgehandlingar och vördnadsfulla handlande med sina söners döda kroppar. Hon förstod att Gud var vred och sörjde troligtvis sin makes handlande. Hon agerade inte i hat eller krävde hämnd utan utgöt sin kärlek och sorg på det enda sätt hon kunde, utan att gå emot varken lagar eller Guds principer. Detta berörde David som lät Saul och hans söner få en värdig begravning. Då lät Gud hungersnöden upphöra.

Vilka lärdomar kan jag då få av denna makabra och sorgliga berättelse? Låt mig punkta upp det.

  1. Gud är en rättvis Gud även när vi inte ser det vid första anblick.
  2. Gud står fast vid sitt ord.
  3. Gud ger vishet i svåra situationer. 
  4. Ett ödmjukt hjärta och omvändelse är det som befriar ett land från förbannelse (Sef: 2:3)

Kan vi utifrån denna berättelse dra paralleller till kriget i Ukraina? Kanske. Vi har ett krig där i oskyldigt blod utgjuts och det är svårt att se hur Gud kommer att gripa in i detta. Men vi som kristna kan be om vishet där vi är och ta hand om de drabbade. Vi kan be att Guds rättvisa får råda i detta och be att omvändelse får ske i vårt land så att vi inte drabbas av Guds domar. Nu ser vi inte den större bilden, men det gör Gud. Det enda vi kan göra är att lita på honom.

Skribent: Rebecka Lordhem

 

Läs mer om tolkningen av berättelsen om Rispa

https://jwa.org/encyclopedia/article/rizpah-midrash-and-aggadah 

https://www.sefaria.org/Yevamot.78b.20?ven=William_Davidson_Edition_-_English&vhe=William_Davidson_Edition_-_Vocalized_Aramaic&lang=bi 

Bibeltexterna är hämtade från Bibel 2000

Sök efter ämne eller titel

Sök efter kategori