2015-02-18

Jag är INTE Charlie!

Paris

Med anledning av hur debatten om yttrandefrihetens grad och gränser fortsatt efter terrorattentatet i Paris i januari, ger Terence Ascott, SAT-7:s grundare och VD, sin syn på hur vi bör använda vår frihet på ett klokt sätt – för att vinna lyssnare snarare än förlora dem.

Åtminstone 3,5 miljoner människor, med olika tro och etnicitet, samt ledare från 40 nationer, marscherade i Frankrike i protest efter tre dagar av terroristmord på tidningspersonal, poliser och medlemmar av den judiska församlingen. Det satiriska magasinet Charlie Hebdo’s efterföljande beslut att publicera ytterligare tecknade bilder av islams profet, kritiserades emellertid för att vara onödigt provokativt och har nu blivit öppet fördömt av regeringar i Mellanöstern och Nordafrika (Al Ahram Online, 14th January 2015).

Bara för att du kan, betyder inte att du ska!
Detta har eldat på en allmän debatt om vad pressfrihet egentligen innebär. Är det en rättighet (till och med när det, som i dessa dagar, handlar om en provokation) att säga vadhelst vi vill, eller finns det några universella lagar om anständighet och respekt som man också behöver ta hänsyn till?

I en mening är svaret uppenbart – i de flesta samhällen skämtar vi inte om handikappade personer eller, på senare tid, om dem med afrikansk härkomst. Men det verkar som om det fortfarande är tillåtet att göra så med araber och iranier och därigenom också med muslimer. Detta kommer oundvikligen att förändras med tiden.

Vi måste också förstå, att den förolämpning som muslimer upplever genom tecknade bilder av sin profet, är mer än en reaktion på en pamflett. I islam betraktas det som allmänt oacceptabelt att avbilda en profet på något sätt – oavsett om det är Muhammed, Adam, Noa eller någon annan.

Vad är poängen?
Bortsett från vad som är tillåtet, eller till och med betraktas som acceptabelt av en majoritet i ett samhälle, när det gäller att kritisera eller skämta om olika företeelser i omvärlden, är det också en fråga om strategi: vad är poängen med att skämta om någons religion? Det kanske får någon att må bra. Det kanske är genuint roligt och menat att provocera. Det är kanske utformat för att chockera och genera specifika individer, så att någon slags uppförande misskrediteras och slutligen upphör.

Men om vi tänker på det muslimska samhället i Europa – kommer kränkningar att hjälpa till med att förändra extremisterna, eller snarare fördjupa deras känslor av att vara marginaliserade och förringade? Kommer attacker på deras religion eller profet att leda till att de i högre utsträckning respekterar västerländska demokratiska värderingar, öppen debatt, personlig frihet och pressfrihet? Eller kommer det att skapa starkare agg och förkastande av de upplevda övergreppen i frihetens namn – en frihet som verkar ha kastat bort varje känsla av anständighet, respekt eller personligt och medborgerligt ansvar i vårt samhälle?

”Vi kunde komma förbi all vanlig censur…”
När SAT-7 formulerade sina grunddokument och programpolicys för ungefär tjugo år sedan upptäckte vi att satellit-TV, för första gången i historien, erbjöd oss möjligheten att nå in till miljontals hem över hela arabvärlden och säga vad vi ville! Vi kunde komma förbi all vanlig censur som påtvingats pressen, radio och TV i Mellanöstern!

Men, innebar detta att vi skulle använda denna möjlighet för att attackera andra människors tro, för att på så sätt gynna vår egen och därigenom få folk att konvertera? Det finns de som har valt denna väg, men redan från början insåg vi att en sådan strategi inte bara skulle provocera fram en motreaktion på lokala oskyddade kristna gemenskaper, den skulle inte heller vara produktiv!

Kraften att förändra liv genom TV och radio ligger i möjligheten att bygga långsiktiga relationer med publiken, att bli “inbjuden” i deras stängda hem i stängda länder dag efter dag, för att förmedla positiva budskap – evangeliets underbara och goda nyheter. Att attackera någons tro, på vilket sätt som helst, förolämpar bara och leder till att de garanterat inte sätter på din kanal igen, eller tillåter sin familj att sätta på den – om så av misstag! När vi ser på vår mätbara publik idag, ser vi att det är från länder som praktiskt taget saknar kyrkor som vi får mest respons och där man sätter på SAT-7 i störst utsträckning! Varför? Därför att vi kan erbjuda hopp, hjälp och de goda nyheterna utan att orsaka onödiga angrepp eller få folk att vända sig bort från vårt budskap genom att förnärma eller förminska vad de har trott och hållit heligt i generationer.

Så, bara för att vi har rätt att tala fritt, betyder inte det att vi har tillåtelse att i onödan trampa på religiös och moralisk känslighet eller hetsa andra till hat. Medias frihet är en dyrbar ägodel och skall värnas kraftigt, men på så sätt att den kan fungera som salt och ljus i vårt samhälle, alltid sökande efter mer av det goda för det samhället.
Terence Ascott

 

Terrance Ascott,
grundare och VD för SAT-7