2018-01-15

Eritreansk bönegemenskap i Stockholm

Foto: Maggan Johansson

Varje fredag träffas Aster och hennes eritreanska vänner i Betlehemskyrkan i Stockholm för att be tillsammans. Sedan en tid tillbaka är de också en del av TWR Women of Hopes bönenätverk för kvinnor i världen. Läs och låt dig inspireras av deras hängivenhet.

    -Jag kunde uppleva första tiden i Sverige som tuff då jag varken kunde tala språket eller visste hur samhället fungerade. Levnadsstandarden var så annorlunda jämfört med hur det var i Eritrea. Aster Araia är född och uppvuxen i Eritreas huvudstad, Asmara. År 1986 kom hon och hennes familj till Sverige.
    – Jag upptäckte efter en kort tid att Sverige var ett bra, tryggt och humanitärt land som verkligen brydde sig om sina medborgare, vilket även stämmer än idag. Under den perioden fick jag och min familj så mycket stöd och uppmuntran både från nära vänner och bekanta, men framför allt från samhället och myndigheter som hjälpte både ekonomiskt och praktiskt så att vi kunde klara oss, något som jag är evigt tacksam för.

När hon och familjen kom hade hennes pappa, Araya Ghebreegzihabiher, redan befunnit sig här några år. Under många år var han ledare och lärare i den eritreanska församlingen i Betlehemskyrkan i Stockholm.
    – Jag har sju syskon, tre bröder och fyra systrar. Två av syskonen bor i USA och resten bor i Sverige. Även min mor bor i Sverige men tyvärr gick min far bort år 2000, berättar Aster.
Tron på Gud har alltid varit viktig för Aster och i kyrkan träffas släkt och vänner.
    – Gud har gjort mig levande och jag är född på nytt. Han är stor och allsmäktig och utan honom i mitt liv är jag ingenting. Gud har alltid funnits i mitt och min familjs liv. Gud helar, förlåter, vägleder och han är ljuset i mörkret. Genom bön sker under och allt vi ber om sker i våra liv.

Aster och hennes eritreanska väninnor startade en bönegrupp i kyrkan. Sedan en tid tillbaka är de också med i TWR Women of Hopes (f.d Projekt Hanna) globala bönenätverk och ber för kvinnor i världen.
    – Jag och min bönegrupp består av 10–30 eritreanska kvinnor. Vi träffas varje fredag i Betlehemskyrkan för att be tillsammans och läsa Guds Ord. Gruppen besöker bland annat sjuka, människor som tappat hoppet i livet eller någon som förlorat en familjemedlem. Vi besöker kvinnor som fött barn för att välsigna barnet och ge dem kärlek. Vi besöker inte bara de som tillhör församlingen, utan också andra personer som behöver vårt stöd och vår förbön, fortsätter Aster.

Deltagarantalet i bönegruppen ökar stadigt och många hittar in i gemenskapen genom vänner eller grannar. Efter en stunds samtal inser jag att det är väldigt många som berörs av bönegruppens utåtriktade arbete.
    – Det här är verkligen en kallelse från Gud, förstår du. I början av december ska vi även bjuda in männen. De behöver också komma samman och be. Vi planerar ett offentligt bönemöte.
Be för oss, vädjar Aster.

Fyra gånger om året bjuder bönegruppen in eritreanska kvinnor från andra kyrkor för att be tillsammans. För gruppen är det viktigt att bönen och bibelordet är i centrum. Därför vill de inte blanda in något som har med politik att göra. Aster och hennes vänner är noga med att det ska hållas utanför.
    – De är vi som tillhör Betlehemskyrkans eritreanska grupp som bjuder in och lagar all mat. Vi ber för Eritrea, men även att Gud ska hämta tillbaka väckelsen till svenskarna; att Gud ska svara på alla böner som bads av föräldrar på 1900-talet. Det brukar komma 90 till hundra personer, ja till och med bortåt 170 eritreanska kvinnor till dessa samlingar. Men antalet kan variera eftersom många arbetar inom vården och har oregelbundna arbetstider. Det är helt fullt när vi träffas, fortsätter hon.

Matlagningen till storsamlingarna delas upp mellan medlemmarna och besökare från andra kyrkliga sammanhang blir bjudna. De lagar det mjuka, pannkaksformade surdegsbrödet injera, och även stark pepparsås och andra vegetariska grytor.
    – Ibland har jag inte datumen i huvudet för våra träffar. Men så fort jag stöter på andra kvinnor ute på stan påminner de mig och säger att de ska komma. Det är fantastiskt, säger Aster med stor entusiasm.

Vi samtalar om integration. Aster menar att många kvinnor behöver lära sig mer om det svenska samhället och det svenska språket. Och jag som är född och uppvuxen här i Sverige inser att vi har mycket att lära av våra kristna syskon, från de gamla missionsländerna i Afrika, som nu bor i Sverige.

Maggan Johansson
(Publicerad i NoreaNytt nr4, 2017)